I böcker och filmer kan allting hända. Det spelar absolut ingen roll hur mycket du gör bort dig, sårar någon eller hur många fel du gör på vägen, för i slutänden så är allting förlåtet och alla är som en stor familj igen. Är det konstigt att man är naiv ibland då? Eller kanske blundar. Ne, jag tror det. För vi alla tror väl att hur dåligt vi än mår på vägen så blir allting bra när vi väl når slutmålet?

Ibland önskar man att man vore en av de där karaktärerna i favoritboken, som efter närmare 300 sidor av elände, svek, tårar och problem ändå på tio sidor får ett underbart liv, med sina bästa vänner, och den där "förbjudna" pojkvännen som man egentligen aldrig skulle gått efter, men som man inte kunde motstå?

Suck, borde nog sova....
- L