I hate...

Jaha, då sitter man här igen då. För några år sedan var bloggandet min räddning, inte för att jag egentligen skrev någonting "open hearted" eller så, utan mest för att man fick en chans att skriva av sig när man höll på förlora sigsjälv i tankarna.

Så nu gör jag ett nytt försök, fast på andra villkor. Denna gång må jag vara "hjärtkrossad", men vi hoppar över flykten till USA och allt sånt. När man nästan är 25 så är väl det mogna beslutet att ta tag i sig själv och sluta upp med fåneriet?

Så varför inte börja med att vara ärlig? Jag gick från att vara glad, till väldigt förtjust, till småkär, till ganska bestämt kär, till totalt blind, till förnekelse för att tillslut hamna här, nio månader senare, och känna att jag förlorat någon som passade mig. En person som var omtänksam, alltid fick mig glad, var alldeles lagom "töntig" och som visste var han hade sig själv.

De sista veckorna har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag är en person som i skrift är ganska duktig på att uttrycka hur jag känner mig, och detta tror jag har att göra med min egen osäkerhet och behovet av att ibland få höra positiva saker från andra. Men besvikelsen som uppstår när man inte får något gensvar, eller när man får svar som får en att känna sig värdelös - den får en att börja om på ruta ett.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på folk som inte kan prata med sina före detta - man har ju på något sätt, någon gång, tyckt om personen i fråga tidigare i sitt liv. Men jag trodde inte heller det skulle vara såhär svårt. Att gå från en sån säkerhet, till att vara illamående för att man inte vet hur det kommer gå när man träffar personen... Så jag tror att jag nästan, på något sätt börjar förstå folk som väljer den andra vägen - för det är väldigt mycket enklare...

- L,

RSS 2.0