Klockan är kvart över tre en lördag, och jag har precis kommit hem - nykter. Men jag har haft en helt okej kväll med en del tv-spelande, trevliga människor och god mat. You just got to love my name - träffade en människa som jag träffat några gånger i ett annat liv, och när jag presenterade mig så sa hon "Linda Bertilsson - från Kumla..." Yeah, that's me.

 

--

 

Haft några halvdåliga dagar under veckan, mycket som pågår och otroligt många olika tankar som cirkulerar fram och tillbaka. Jag vill så gärna prata om det med folk, vara ärlig - men med tanke på hur mycket ärligheten förändrat mitt liv de senaste veckorna så tror jag att jag hoppar det. Saker uppförstoras och misstolkas och kvar blir någonting som inte ens har en egen benämning. Den stora elefanten i rummet som man inte får prata om.

 

Jag tycker om att vara omtyckt - de vet jag. Att vara speciell, vara den som folk vänder sig till, att kunna hjälpa andra när de behöver det. Jag vill betyda någonting speciellt för människor, det är sånt som får mig att må bra. För hur säker jag än kan verka utåt, så är jag en ganska osäker människa på insidan ibland. And when that person get's thru I don't know what to do with myself.