Haha, ibland är vi väl allt bra misserabla! Och för er som inte orkar ännu ett av alla "tankar och funderingar på au pair livet" så kan ni lika gärna sluta läsa här! Jag menar - detta är ju egentligen mitt enda sätt att ge er en minimal känsla av hur det är att leva dethär livet! Dessutom är det ju min dagbok - eller hur!?

Mina fina vänner bjöd mig på middag idag - kan det bli finare än så? Brukar vara jag som lagar mat när vi gör någonting ihop, så de ville göra någonting fint tillbaka, det är ju så man blir tårögd. Efter att vi ätit så åkte vi till Safeway för att dansa lite i gångarna och bara allmänt vara som bara vi kan vara - onormala!

Sen åkte vi tillbaka till Elin och tittade på film - den var väldigt dålig, så vi såg mer nöje i att leka med datorn. Vet inte riktigt hur vi kom in på det, men vi började prata om att Elin faktiskt åker här ifrån om tre veckor, för att åka ut och resa lite, komma tillbaka och säga hejdå och sen åka hem. När vi sen slog igång lite Westlife på det(ja vi är småbarn) så kunde vi inte hålla oss längre, både skrattade och grät i ett och kunde inte sluta. Okej, kanske jag som mest stod för tårarna men liksom allvarligt - det känns så overkligt. Elin var den första egna vännen jag träffade här - en främling som skrev till min på Facebook och på den vägen är det. En fruktansvärt varm februari dag(skjortsen var på - i FEBRUARI) och sen dess har vi inte gjort mycket utan varandra! Åtta månader - kan du förstå det?!

Vilket får över mig till en annan känsla ganska fort - ÅTTA MÅNADER?! Vad har jag gjort av tiden. Så mycket man hunnit göra och uppleva, så nära man kommit människor och så mycket man växt och kommit på om sigsjälv! Ändå känns det som igår Susanna ringde mig dagen innan vi skulle flyga till Newark, som igår vi såg New Yorks skyline för första gången och Susanna total flippade, och igår som vi alla kramade om varandra och fällde en tår innan vi klev på bussarna som skulle ta oss ut till alla de olika platserna. Hur jag satt på den där bussen i eviga åtta timmar, cool lugn tills jag såg skylten där det stod Rockville då paniken bröt ut totalt och man faktiskt förstod vad det var man skulle göra. Hur jag träffade min värdfamilj och hur evigt tacksam jag är över att jag gled på ett bananskal och lyckades få en sån fantastisk familj redan från början.

Åtta månader betyder att man nästa milstolpe kommer få det där mejlet som verkligen indikerar att året snart är slut - nämligen att man ska önska dagar för att åka hem. Åka hem... Jag ska ju vara borta ett år sa man när man åkte och tänkte att det var gott om tid, och nu har man snart gjort 2/3 av året. Hösten börjar komma och innan vi vet ordet av har det varit både Halloween, Thanksgiving, Lucia, Jul och Nyår och sen... Sen är det hejdå och hej. Missförstå mig rätt, visst ska det bli underbart, men samtidigt måste jag lämna det här. Min andra familj och mina vänner, som jag levt med, skrattat med och gråtit med. Det är med glädje sorg och rädsla som hemkomsten närmar sig.

Man kan aldrig få allting här i världen.
Love L,