Ibland går tiden väldigt fort, men ändå så sakta every now and then. Är det inte lite sjukt, att man efter snart åtta månader i ett land, åtta månader där man pratat så mycket om vad man saknar hemifrån, inser att man bara har lite dryga fyra månader kvar, och börjar inse att man ska lämna allt det man har här. Hur ska jag kunna göra det? Fyra månader är lång tid säger ni - fyra månader är ingenting.

Hela den här upplevelsen är fylld med så mycket glädje, tårar, skratt, förvirring och rädsla. Jag kommer vara helt förstörd över att behöva åka härifrån. Samtidigt som jag kommer vara överlycklig över att få komma hem. Allting är dubbelt i det här livet. Det är både gjädje och sorg. Varje lycka blir en sorg när man tänker på att det faktiskt tar slut en dag. För det gör det här, det måste ta slut en dag.

Borde nog ta mig till duschen, klockan har trots allt passerat 14:00...

Love L,

Btw, Emma och Elin gav mig beröm för min rumpa igår - inte varje dag ;)