Det är kort och gott vad livet går ut på! Man möter folk, njuter av varandras sällskap, och sen måste man av många olika anledningar säga hejdå till allt! Det låter ganska hemskt när jag tänker efter. Vilket också medför sig lite oro - hur lämnar man så djupa spår så att personerna i fråga aldrig kommer glömma bort dig?

Just nu tänker jag mycket på mina värdbarn - de är tre och fem. Hur stor är risken att de kommer komma ihåg mig när de blir äldre?! Hur i hela fridens värld ska jag lyckas göra ett sånt gott intryck på dem att de inte glömmer mig? Ja - tekniskt sett så går det nog inte. De kommer kanske känna igen mitt ansikte, höra historier om mig, men aldrig komma ihåg just mig - den tiden vi har tillsammans här!

Tänker själv tillbaka! Vad mina första minnen kan vara?! Det första minnet som jag kan ta på rak arm är från lekis faktiskt. Vi satt i en ring på våran fruktstund och våran fröken i mitten visade hur man skalar en clementin så att det ser ut som en "elefant". Men det är bara små korta bilder.

Jag hoppas jag har lämnat fotspår i mågra liv där ute! Att ni minns mig på ett bra sätt. Att vi har uträttat någonting tillsammans. Kanske genomlevt speciella händelser. Kanske bara varit där, på samma plats, vid samma tidpunkt! Jag skulle iaf kunna göra en hel lista med folk som lämnat stora fotspår - som jag aldrig kommer glömma bort!

LoveL,