Vad gör man när man inser att det är ensjälv som sätter käppar i hjulet, på grund av att man är rädd att hamna i samma sits igen. Vara tillbaka på noll, ensam och nedbruten. Vad gör man när det känns som om det gamla tar för mycket plats från det nya? Det känns som om man inte har någonstans att ta vägen...

Min lösning var ju då att flytta 700 mil och bara vända ryggen till! Lät som en jävligt bra idé i början faktiskt! Och det var de ju! Jag vet att jag inte hade utvecklats på samma sätt hemma. Fått den insynen i migsjälv och faktiskt inse att jag inte är bakgrunden till alla problem! Att man faktiskt kanske gjorde allt man kunde ibland! Ibland behöver man få lite avstånd till saker innan man kan se vad som faktiskt hände!

I vilket fall så har jag vuxit mer än jag trodde på dessa 176 dagarna på Amerikansk mark! Man lär sig också mycket om världen man hade omkring sig. Vilka som faktiskt talade sanning - och vilka som inte gjorde det! Och med bara fem dagar kvar till halvåret så kommer ju även känslorna med att man faktiskt gjort halvtid, och om inte allt för länge så är det dags att börja planera för hemresan?! Hem...

Som många kanske har förstått så är jag kanske inte fullt så exalterad över allt som har med USA att göra som alla andra 99,9% Au pairer är! Och jag kan väl säga att jag mer än väl kommer känna mig färdig med landet innan mitt flyg går hem. Och samtidigt som man vill hem och börja leva på riktigt igen. Planera för framtiden och få en riktig vardag som faktiskt tar en någonstans i livet, då är väl det kanske den största rädslan av alla...

Tillbaka till lilla Kumla/Örebro, tillbaka till skolan. Tillbaka till gamla vänner, nära och kära! Saknaden är så enorm i bland, det har även funnits tillfällen då det gör ont - även om det faktiskt är så att man låter bli att tänka på det för de mesta. Det jag är mest rädd för är att man ska ha vuxit ur det, vuxit ifrån varandra. Att träffa de nya vännerna i den gamla världen är också en skrämmande känsla - är det samma sak på hemmaplan?

Aja, ett halvår på söndag kommer firas i bilen... Då tar vi vårat pick och pack och åker ner till Outer Banks i North Carolina! Ska bli skönt att få åka iväg med familjen och ha semester och lite kvalitetstid tillsammans! Den andra halvan från New York kommer också ner vilket bara gör saken ännu bättre! Och det är väl en trygghet - vad som än händer när man kommer hem, så har man hittat en familj här borta - som accepterat en som sin familjemedlem, behandlat en som en familjemedlem, och till och med frågat om man inte fortsatt vill stanna länge om och om igen... Jag kommer alltid veta om att jag har en extra familj här borta!

Ibland springer tanken förbi lite fort, eller ganska jättefort. Att man kanske skulle stanna, bara ett halvår - slippa vargavintern. Ibland springer den bort lika fort som den kommer... Men ibland biter den sig kvar. De har uttryckt - rakt och tydligt i ord öga mot öga att de vill att jag ska stanna kvar, bo och leva med dem i ett år till! Den känslan går inte att beskriva! Och hade jag inte haft så mycket på spel hemma så hade jag nog mer än bara lekt med tanken. Men - jag vet att min utbildning är någonting för mig, och då kan jag inte bara kasta bort de åren jag redan läst.

Vet i om ni tycker inlägget var speciellt organiserat, men efter att ha försökt sova i tre timmar utan lycka var det väl lika bra att skriva av sig allting som snurrar runt innanför pannbenet! Nu är det nog ändå dags att försöka trots problemen och få lite sömn innan jobbet kallar igen!

- L,