Låg här i min säng och funderade på vem jag skulle ringa. Känner att jag behöver prata med någon. Men vem fan ringer man när klockan närmar sig tolv en söndagskväll när folket ska upp och jobba i morgon? Vill ju inte väcka/störa folk i söndagsmyset/sömnen! Dessutom är det ingenting allvarligt. Känns bara som om man behöver prata av sig lite. Så då får jag väl göra det här!

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva allting som pågår i mitt huvud! Tankarna bara flyger förbi och det känns inte riktigt som om jag har koll på någonting. Ikväll blev jag dock så otroligt glad. Ibland krävs det så lite för att saker ska bli bättre. Vissa känslor och tankar följer en hela tiden där bakom fasaden, som hela tiden påverkar en fast än man påstår att det inte gör det. Det fantastiska är att en konversation, några få meningar och några vänliga värmande ord kan göra en sån stor skillnad!

Det börjar dra ihop sig. Nu är det vara 14 dagar kvar. Vilket är helt sjukt. Det började på 89 dagar, och då insåg man nog inte riktigt vad det faktiskt handlar om. Det börjar gå upp för mig nu. På riktigt. Inte så att jag ångrar mig. Absolut inte. Men det är väl klart det är skrämmande, vore väl konstigt om det inte vore det? Folk tycker att jag börjar bli sentimental - ja, men det är ju sant? Man tänker på att man faktiskt kommer missa ett helt år här hemma bland alla man bryr sig om. De som man är van att leva vardagen med.

Min absolut största rädsla är att man ska bli bortglömd. Och snälla, missförstå mig rätt. Att man glöms bort i vardagen som om det inte vore någonting konstigt att man inte fanns omkring. Jag säger inte att det skulle hända, men om nu bara visste hur konstiga saker jag funderat på under de sista veckorna skulle ni nog idioti förklara mig, och vissa skulle nog faktiskt ifrågasätta min mentala hälsa! Haha.

Men det är klart man är orolig och undrar. Ingen tycker väl om att leva i ovissheten? Men å andra sidan går ju 365 dagar någon sjukt fort när man tänker tillbaka på det. För exakt ett år sedan låg jag i min säng på Örebrovägen och försökte sova såhär dags, för dagen efter var det dags att åka till skolan och påbörja kursen Natur&Skapa. Är det ens möjligt att vi verkligen gått ett år tillsammans? Tror fan inte det. Och 99% av tiden har varit ren njutning! Sjukt underbar klass, med så splittrade personligheter och intressen, och ändå har vi varit en sjukt tajt grupp! Tack alla ni för ett bra år, och jag kommer sakna er sen när jag fortsätter min resa på universitetet!

Måste även bara tillägna en hyllning åt mina klippor Emma&David - ja, de räknas inte längre som två! Jag har sagt det förr, men jag tror inte ni förstår att ni ger mig hopp om framtiden! Om det finns människor som är skapta för varanda så är ni garanterat ett sånt par! Och jag är så otroligt glad över att få ta del av erat liv! Jag kommer aldrig behöva vara orolig för att bli gammal i min ensamhet sålänge det finns människor som er! Ni har gjort stor skillnad! Tack tack tack.

Blev ett långt inlägg. Lev med det! Har kunnat ventilera några av de tusen saker som pågår just nu, och det känns otroligt bra! De här sista 14 dagarna kommer spenderas oerhört mycket med vänner, och framförallt FAMILJ! Mycket fix och don som ska göras, och innan jag vet ordet av så kommer jag låsa dörren till huset där jag bor och sätta mig i bilen med familjen som kör mig till mitt flyg!

With Love, L

She said, "Oh, oh, I gotta go and find me"
Oh, oh she found the strength to break free

Like a painted wild mustang
Flyin' out across the open range
Finally gets to live her life that way
No fear, no fences, nobody-no reins

Oh, oh she's learnin' how to let go
Oh, oh whichever way the wind blows
Oh, oh she's learnin' how to let go